Jag är trött, jag är trött på att inte veta vilka man kan lita på. Jag hatar när bara blir sviken av folk man litade på. Det värsta av allt är när man ser en vän som en jätte jätte nära vän eller kanske till och med bästis, man har jätte kul med och säger att "vi kan prata om allt" så fort man går iväg så börja personen snacka skit, berätta ens hemligtheter osv. Det är så jävla onödigt och hålla på så, sanningen kommer alltid fram i slutändan, och då är det alltid minst en som ligger och är jätte sårad, för att man verkligen trodde man kunde lita på personen. Det har hänt mig tusentals gånger känns det som. Jag har varit på botten så många gånger, men lyckats ta mig upp, det är tack vare några speciella person som jag älskar. Egentligen kanske jag inte skulle finnas här. Jag kommer ihåg mellan hösten 2010 och våren 2011, då allt var värst, Fyfan, så många grejer man aldrig kommer glömma. Det är inte så många som vet, men jag har faktiskt blivit misshandlad, både fysikt och psykiskt, ni ska bara veta hur jävla många elaka och fula grejer jag har fått höra, och det är något jag kommer bära med mig hela livet. Utnyttjad är något jag också blivit, det är fan inte kul. En annan sak som också är lite konstig som jag har varit med om är att en person säger att man är bästa vänner, men dom använder en som en boxningssäck. Många människor tror att jag är en person som alltid är glad, men det är det att jag försöker tränga bort allt och försöker vara glas, men det är inte så lätt. När man har fått så många hemska kommentarer, även om nån skojar och säger något så kan det få mig att tänka tillbaka när andra har sagt så men inte skojat. Jag är också en person som har fått höra att jag är duktig på att skita i vad andra säger, visst man ska göra det, det är ingen har med och göra hur man är/ ska vara, men egentligen är det viktigaste att man är sig själv. Jag kommer ihåg i några år sprang jag runt och var någon jag inte var, men nu har hitta tillbaka och är mig själv. Om jag får positiva kommentarer har jag svårt att ta emot och tro på det, för det är pga allt jag gått igenom. Som jag skrev lite längre upp, med att jag försöker vara glad, det funkar inte alltid ibland, ibland kommer tårarna även i skolan. Jag kommer ihåg för ett år sen, då bröt jag ihop en gång, jag bara grät och grät och skakade gjorde jag, jag kommer så väl ihåg det, jag ljög då, jag ljög om varför jag var ledsen. Men man klara inte och hålla in allt så länge, tillslut spricker man. Det händer alla. Jag önskar att jag kunde få ett liv utan depression, och få bort allt, men det kommer jag aldrig få. Musiken är en grej jag vänder mig till när det är så, till musik skrattar jag, gråter jag, saknar jag, längtar jag osv. Jag ska nog snart spela in en låt som har lite med det här att göra, och jag vet att jag inte är bra på att sjunga, men jag gör det för jag tycker det är kul, älskar det, jag brinner för musik. Jag har ingen aning om hur långt det här blev och jag är inget bra alls på att formulera text, men kände att jag var tvungen att skriva av mig. Jag vill avsluta det här inlägget med att skriva, Jag undrar verkligen vilka som skulle finnas för mig, man har ju vissa man tror, men det stämmer inte alltid direkt ska jag säga er, men jag undrar verkligen det, vilka som aldrig skulle lämna mig...